– Det känns väldigt tråkigt att vi stänger efter alla dessa år. Vi har ju blivit en grupp och känner varandra väl. Det har varit fint att kunna träffas här och hur det blir i framtiden vet vi ingenting om, säger Jan Jarlow.

I utställningen som har vernissage idag, presenteras konst från hans tidiga konstnärskap, men också verk som är så nygjorda att färgen inte hunnit torka.

– Eftersom jag är den sista av oss som ställer ut separat har jag velat göra utställningen lite retrospektiv, säger Jan Jarlow.

Bland de tidiga verken är målningen Barnet, som funnits med sedan debututställningen på Galleri Doktor Glas i Stockholm 1978. En liten pojke, fortfarande med barnets knubbiga kropp, men med ett oväntat moget och slutet ansikte, har avbildats från sidan.

– Det är ett barn, men samtidigt en liten växande maktmänniska. Det finns något vuxet över honom, något som inte är oskyldigt, funderar Jan Jarlow.

Utgångspunkt för något nytt

Precis som i detta verk fylls Jan Jarlows oljemålningar ofta av kontrasterande element. Expressionistiska färgformationer – ibland med slumpmässigt uttryck – ställs mot raka streck och noggrant utarbetade detaljer. Grova dukar av juteväv, möter laserade och slipade färgytor. Och här ryms också ljuset och mörkret.

– Ljuset är det jag tycker är viktigast i en målning. Och många gånger är det också det som är själva motivet. En del verk kan jag lasera 15 till 20 gånger med komplementfärger som rött och grönt, för att få fram rätt brytning i ljuset, säger Jan Jarlow.

Han målar i flera lager, och berättar att han skrapar bort färg när han inte är nöjd med resultatet. På så sätt synliggörs underliggande skikt som kan användas som utgångspunkt för något nytt.

– Det är ett bra sätt att inte stanna i en målning. Där under kan jag upptäcka något annat. Det blir spontant men också överraskande, beroende på hur färgen lossnar eller sitter kvar. Sedan kan jag utgå från det och fortsätta arbeta.

"Vackra i sin skruttighet"

Vi blir stående framför en målning med en mörk brunröd grundton, där nio upplysta päronskruttar, ramats in med fyrkantiga former och placerats i rader.

– Jag höll på med den här in i det sista, den har nästan inte hunnit torka, säger Jan Jarlow och känner försiktigt på färgen.

– Jag tyckte det var tråkigt att göra alla de där päronskruttarna, men nu är de där i alla fall. Själva upprepningen gör ju att de ger en annan känsla. Nu ligger de på Lit de parade och är på något sätt vackra i sin skruttighet.

Precis som här intresserar sig Jan Jarlow för att få fram skönhet i sina verk, men är samtidigt noga med att påpeka att det inte får bli för sockrigt.

– En poet, Rilke, sa att det finns skönhet som är så förfärande att den är svår att se. Det är skönhet som går på djupet, i stället för att vara bländande, förklarar han.

– Det är lätt att det blir för vackert och då får jag ta bort det.

Överlag är målningarna på Bohusgalleriet skapade i jordnära färger, med toner från djupaste vinrött till skimrande guld. Hav badar i bländande solljus och i jordens mylla skapas kartor med möjlighet att försjunka i detaljer. Kanske rymmer de en viss andlighet?

– Jo, den smyger sig på ibland.

Skapandet som ett behov

Jan Jarlow utbildade sig på Konstfack i Stockholm i slutet av 1960-talet, men målat har han gjort ända sedan han var liten. Han beskriver det som något glädjefyllt, men säger också att det är ett behov.

– Många inom både litteraturen och konsten pratar om att det finns en brist eller förlust, som man inte vet vad det är, men som man vill fylla med något annat. Sedan tror jag också att man kan säga att det fungerar som en sorts terapi för att klara livet.

Fotnot: Jan Jarlow ställer ut till 24 februari.